landslide

Kanske har jag lite höga krav på mig själv. Men samtidigt som jag höjer ribban, så växer ju känslan av att man faktiskt kan här i livet. Att man har valmöjligheter. Jag förstår inte hur jag trängt undan tankarna på framtida yrke förr, eller om man helt enkelt var omogen eller oförmögen att tänka i de banorna. På framtiden. Det låter så långt... framtiden. Men den är ju nu. eller om 1 minut. Och imorn. Man väljer ju själv vad man vill göra. Jag vet nu.

Vi får se hur långt det nås, till och börja med ska jag läsa klart till syrra och ha det underbart. Det lät väl som en bra plan ;)

Förr kunde jag nog bli rätt rädd när någon sa att jag förändrats. Förstod inte riktigt innebörden av förändras just då. Men det är klart jag gör det, klart jag förändras! tur är väl det också ;) Det är ju de som håller hårt i en speciell tid, eller period och vägrar gå vidare som blir trampandes på samma punkt eller blir bittra.
De förändras inte. Och den människan har jag nog aldrig varit eller kommer att vara.

Framtiden och just här och nu känns underbar. Vet vad jag vill, drömmer om och vilka planer jag har. Den närmsta planen är att åka till mittuniversitetet och ha handledning- bye for now...